John Ajvide Lindqvists skrivspråk smeker läsaren. Eller snarare ger denne en käftsmäll. För att hålla mig från sträckläsning har jag tvingat mig själv till läsning på tunnelbanan och sena kvällar när sömnen är nära. Den fick inte ta slut.
En vemodig, sällsam och magstark berättelse som etsat sig fast i mig, och i andra. Boken och berättelsen, temat och platsen är i sig banbrytande och spännande. Men det som får mig att vilja skaka hand med John AL är hans språk. Hans sätt att med små ord fånga läsaren i ett punggrepp. Genom en mening, en väl placerad paus, en punkt. Ord. Punkt. Trycker han upp läsaren mot väggen med ett stenhårt tag kring haka och kinder. Fötterna dinglar hjälplöst. Ett slag i magen.
Mobbningsscenerna försätter mig hjälplös bakom en tjock glasruta. Jag kan bara titta på, inte hjälpa till. Vid varje läspaus stirrar jag ett slag stilla framför mig. Eller ryser till av skräckblandad fötjusning. När jag slutgiltigt lägger ifrån mig det färdiglästa är jag tom. Men helt proppfyld. Glad att jag fått uppleva och inspireras av någon som skriver så som jag vill skriva. Någon som inte låtit JMK förstöra lustan, berättandet och förmågan att fängsla. Fylla ut och skala av, med ord. Ord ord ord, det är så man kan bli religös!
Jag vill inte se filmen. Jag har redan sett den i mitt huvud, John A L har spelat upp den för mig personligen.
För att döva tomheten av det utlästa sträcker jag mig efter det som ligger närmast till hands - John Grogans Marley och jag. Mamma har tjatat i veckor att jag ska läsa den. Hon hade tydligen skrattat sig halvt fördärvad.
Och ja, den handlar om roliga saker. Miljön verkar trevlig och jag älskar tokiga, glada. stora dumskallehundar. Men jag kan inte skratta. Jag kan knappt få flyt i bokstäverna jag ser. Denne John har där den förre besitter en gudagåva endast tillskänkts ett ytterligare rynksnöre. Om han inte rent av skrivit med det ordinarie. Synd att hylla ett djur han förmodligen älskat högt med att fisa ut en bok i bästa språk-för-amöbor anda. Jag garvar inte. Jag tröttnar. Tycker att det känns pinsamt.
Fan man borde göra något själv. En dag kanske jag gört!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar